Nikua

Det snöar ute. På nåt sätt gör det mig lite lättare i hjärtat, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att det inte är lika mörkt då... För att man kommer ihåg dom bra stunder när man va liten och sprang ut i första snön i overall och på nåt sätt ändå lyckades komma in dyngsur. Där väntade farmor med varm oboy och snörgåsrån. Först slank jag dock ner i en av farfars gamla pyjamasar och ner med fötterna i ett fotbad. Sen satt man där och mös och mumsade och tittade på inspelade program av Disneydags med Nalle Puh och Kalle Anka-klasiker.  Jag saknar farmor och farfar. Dom har betytt mer för mig än någon annan och jag känner hur hjärtat brister lite mer varje gång jag kommer ihåg att jag inte får prata med dom igen. Jag saknar farmors bullbak och otaliga kakor. Inte just att äta dom utan att få va med och göra dom, känna lukten av ett riktigt kök och allt bus hon hittade på för att göra mig lycklig.  Jag saknar farfars berättelser om när han växte upp. Strunt samma att man fick höra samma berättelser flera gånger, det va alltid lika roligt och alltid så underbart att se hur han älskade att berätta. Eller hur han byggde om hela deras sovrum till en koja genom att spika upp lakan i taket och på väggarna så att det blev flera utrymmen att gömma sig i. Och att farmor kröp in där med mig och lekte. Jag är så tacksam att jag ofta talade om för dom hur mycket dom betyder för mig och hur mycket jag älskar dom. Jag är tacksam för den tid vi fick tillsammans.